Vaknade runt tio och va på jätte konstigt humör.. Allt känns bara skit.. Hatar att ha denna känsla som snurrar runt i min kropp.. Och speciellt när jag vaknar med den.. Hela dagen blir ju förstörd.. Det känns som om jag är ute på fel väg men samtidigt så är det nåt/nån som får mig att inte "lägga ner".. Att jag INTE är ute på fel väg utan helt RÄTT.. Fan.. Om detta fortsätter och det visar sig "in the end" att det va helt jävla fel.. Så kan jag förlora så jävla mycket.. Är jag redo för det? Är det värt det? Är det en chans jag måste ta?? Jävla snurr-känsla.. Äter upp mig innefrån.. Jag vill inte, vill inte va med om det här längre :( Jag vill vara glad, lycklig, trygg och älskad.. Är det så mycket begärt?? Är inte jag lika värd som alla andra? Borde inte jag få känna mig just glad, lycklig, trygg och älskad? Tänker ofta på mitt liv.. Dåtid, nutid och framtid... Hur hemskt mitt liv har varit, hur mycket skit jag har fått tagit emot och hur ensam jag har varit genom hela min uppväxt. Ingen pappa,ingen trygghet eller kärlek i hemmet, inga kramar.. Ja inte på det verkliga sättet iaf.. Stryk av min styvpappa, mobbad under nästan hela min skoltid, ingen att leka med (inte så konstigt eftersom jag hade utegångsförbud typ 360 dagar av 365).. Hur svårt det va att prata med någon om hur jag hade det.. Så svårt eftersom jag tyckte att hela världen borde se hur dåligt jag mådde..Och eftersom dom inte såg det så trodde jag att dom inte brydde sig. Tänker mycket på hur glad och tacksam jag är för att jag tillslut tog beslutet att be mamma välja mellan mig och sin man.. Att hon valde sin man gjorde såklart väldigt ont men jag kom till en annan "familj".. Där brydde vi oss om varandra, där gav vi varandra trygghet och värme.. Jag är tacksam för att jag fick komma dit... Tänker mycket på hur jag helt plötsligt skulle ut i det vuxna livet.. Stå på egna ben.. Hade ju inte fått nån förberedelse hemifrån.. Massa saker som förändrades.. Fick vänner, började jobba, fick lägenhet.. Pojkvän.. Eller pojkvänner :) Men min största och bästa förändring va när jag fick Kevin ♥..Han är mitt allt.. Finns ingen som jag älskar mer än honom.. Min kärlek för Kevin går inte att bli starkare.. Han finns med mig natt och dag, vart jag än går.. Min underbara son, my everything. Han kommer alltid att komma på första plats. Vad som än händer så är det han och jag.. Always !!! Tänk att en dålig uppväxt kunde bli nåt bra till slut... Idag då?? Lever med min son som precis börjat i första klass :) Mammas stolhet ♥.. Har en pojkvän sen 4 år tillbaka.. En pojkvän som jag älskar.. En pojkvän som jag inte vill vara utan.. Jag har ett arbete, som många människor saknar.. Trivs som fisken i vattnet, inte alla som trivs på sina arbeten.. Jag kan ge mig och min son tak över huvudet, mat på bordet, kläder på våra kroppar.. Har vänner som jag ÄLSKAR.. Dom är få men underbara.. Mina syskon.. Ja mina syskon.. Love them.. Framtiden???? Jag hoppas ju så klart att jag fortfarande har tak över huvudet, arbete, min son hos mig och min älskade pojkvän.. Kanske är jag gift och bor i ett fint hus, kanske har ett barn till :) Fast det tror jag inte.. Ja jag kanske är gift och bor i ett hus men jag tror att jag kommer förbli mamma till 1 barn.. Och inte vilket barn som helst.. MIN KEVIN.. Ja gott folk.. Jag har så mycket att vara glad för, men är jag lycklig? Neej det är jag inte :( Det fattas.. Nånting stort.... Kan man backa tillbaka?? Det är precis va jag önskar :/