Nu känner jag mig redo att berätta vad jag hållit "hemligt" här på bloggen :) Hoppas det är nån/några som är intresserade av min hemlis ;)

Allt började april 2009. Jag vände mig till min husläkare på vårdcentralen. Jag berättade att jag behövde hjälp med min vikt. Hade försökt gå ner själv men inte lyckats. Jag bad om en remiss till överviktsenheten. Sagt och gjort, jag fick ett brev ifrån dom där jag skulle kolla på ett besök. Tror jag väntade 6 månader. Väl där så togs det en massa prover och jag fick träffa en läkare. Sen va det bara att åka hem och vänta på att få bli kallad tillbaka på en informationsdag som dom har där. Det är en liten grupp med 6-7 andra som behöver samma hjälp. Det tog rätt lång tid innan jag blev kallad, även där tog det typ 4 månader.. Där träffade vi läkare, sköterskor.. Alla informerade om det vi alla samlats för nämligen en Gastric bypass operation :) Jag och några härliga tjejer har hållt kontakten och bottat info mellan varandra. På info-dagen fick vi provsmaka en mat portion lika stor som efter en op. Det va inte mycket vill jag lova. Jag sa det: Vart fan är maten hahahahaha.. Det va ju så jäkla lite mat ;) Dagen avslutades med att alla fick prata en och en med en ssk. Sen va det bara att åka hem igen och åter igen vänta på ett brev. Denna gång med ett besked ang operation. Det är ju inte alla som får ett ja tyvärr. På det beskedet vet jag tyvärr inte hur länge jag fick vänta men mitt svar blev iaf inte ja, men det blev inte nej heller :) Mitt svar blev att dom ville att jag skulle träffa en dietist några gånger innan ev op. Jag blev ledsen och besviken men förstod ju självklart att det va till min fördel och för min skull. Träffade henne en gång och sen ett telefonsamtal för att bara kolla upp så allt va/gick bra.  Sen fick jag mitt ja, men jag hade missuppfattat allt (inte ovanligt när det gäller mig). Jag trodde att jag satt och väntade på mitt ja till operation. Men så va det inte. Detta handlade om ett "ja" till att skickas vidare till kirurgen. Det tog lång tid innan jag fick komma till kirurgen hela sommaren gick och det blev höst. Nu är vi alltså inne på hösten 2010. Men till slut kom dagen då jag skulle dit. Åter igen blev jag ledsen då jag fick vänta med att få mitt svar :( Läkaren ville att jag skulle göra ett test först för att kolla om jag hade apné, dvs att man har andningsuppehåll när man sover. Om jag ska klara en nedsövning så måste dom veta om jag helt plötsligt kan sluta andas. I oktober 2010 lags jag in på lung-avdelningen för att testa mig. Natten va jobbig, jag va ovan att sova med en JÄKLA massa sladdar överallt. Dagen efter fick jag träffa nån andnings expert och göra ännu fler tester. Sen åkte jag hem. Senare på eftermiddagen ringde läkaren och sa att allt såg jätte bra ut och att jag inte hade apné :) Fick också en telefontid med läkaren på kirurgen för att äntligen få mitt svar. Tiden vart 14 december och jag fick då åter igen vänta. Vänta, vänta, vänta.... Man blir rätt less på att vänta ;) 14 december kom och jag va jätte nervös. Tänk om jag får ett nej :( Men det fick jag inte :) Jag fick mitt efterlänktade JAAAA !!!!! Jag va så glad, så lycklig.. Men sen kom rädslan :/ Gör jag rätt nu? Tänk om det händer mig nåt? Hur ska det då gå för Kevin? Tänk om det är farligt.. Jag övervann min rädsla genom att vända på allt. Att ist tänka: Om jag inte gör nåt åt min övervikt så KOMMER det att hända mig nåt. Om jag inte gör nåt åt detta så KOMMER det bli farligt. Och jag dör hellre genom att jag försökte göra nåt, än att jag inte gjorde det.. Kevin klarar sig alltid. Han har många runt omkring sig och jag va tvungen att tänka på BARA mig själv just i det beslutet. Jag vill se min son växa upp, kanske gifta sig, få barn.. Ja allt det där vill jag uppleva :) Jag vill kunna finnas där för Kevin på sätt som min övervikt har hindrat mig för. Dags att "slå tillbaka".. Men åter igen så kom denna förbannade väntan :) Men jag vet att det är många som fått vänta ännu längre och som faktiskt fortfarande väntar. Så det känns lite onödigt att beklaga sig när man i stort sätt bara fått vänta i 2 år.. Men för mig va det jobbigt att vänta. Att inte få veta vad som kommer att hända. Det är skit jobbigt verkligen. Men så kom mitt brev från sjukhuset, brevet som innehöll ett datum för op :) Kunde inte sluta titta på  datumet.. Den 10 Juni.. Då va det äntligen dags för mig. Veckan efter brev så började jag min shake diet från modifast. Dagen före käkade jag pizza och en massa onyttigt ;) Förta dagen med shake´s va jobbigt. Jag va hungrig och allt va bara skit.. Men efter 2-3 dagar så va det mycket bättre. Min hungerkänsla försvann och det va tom gott :) Jag valde smakerna jordgubb, hallon och choklad.. Fanns flera men det va dom tre som jag fastnade för. Det gick jätte bra för mig och jag va stolt. Trodde jag skulle "åka" dit och ta mig nåt att äta men icke sa nicke :) Jag va som sagt inte hungrig men suget efter att få tugga, sen va det va jag tuggade på spelade ingen roll, va stort. Den 24 maj hade jag tid uppe på avd för inskrivningssamtal. Nya prover togs och jag fick träffa ssk och läkre samt en narkosläkare för att prata om hur det kommer att gå till. Min vän Åsa följde med som stöd ♥. Efter en hel dag på sjukhuset så skulle vi åka hem, men då va det en ssk som ville prata med mig. Dom hade fått ett återbud och undrade om jag ville göra min op en vecka tidigare. Min första tanke och kommentar va: Neej dt går inte, jag har ingen barn/hundvakt och bla bla bla.. Jag vart så ställd. Men efter några sekunder så va jag mig själv igen och tackade ja :)For hem och fixa och trixa med barn/hundvakt. Det va en stor fördel att det va röda dagar. Anders tog hand om Kevin och Ludde va hos Eva och Bengt. Jag lags in på sjukan torsdagen den 2 Juni. Hade en jätte gullig rumskamrat som heter Johanna :) Hon hade också gjort samma op men med titthål. Jag gjorde öppen. Det va svårt att säga "hejdå" till Kevin. Jag såg att han va ledsen men det gick bra. Tjugo över sju på fredag morgon rullades jag ner till operation. Jag va inte så nervös, tror det va pga att jag va så trött. Hade sovit jätte dåligt på natten. När jag vaknade efter op så hade min mamma ringt så en ssk kom och hålsade från henne. Eftersom jag va så trött och hade varit svårväckt så kom jag inte upp på avd igen förrän halv fem. Jag hade inte ont men jag hade ne morfinpump kollad till mig som jag skötte själv. Fick jag ont så va det bara att trycka på den knappen så kom morfinet :) Jag va väldigt snål på att trycka, jag hade ju inte ont.. Väl uppe på avd så ringde jag först några nära och kära och sen kom sköterskor för att hjälpa mig ur sängen. Det är viktigt att man kommer ur sängen fort. Ställde mig upp och sen fick jag lägga mig igen.. Sen sov jag.. Jag sov, jag sov och jag sov.. Va sååå trött.. Och trött har jag vart länge. Det va väl inte förrän i helgen som den försvann..  På fredagen va jag fastande men på lördag fick jag börja dricka vatten. Det va gott men jobbigt. Va så rädd för att det skulle göra ont osv.. Söndag vart det vatten och saft. Det gick lite lättare då. Men jag fick inte i mig lika mycket som personalen ville. På måndagen så sa dom att jag skulle få tillbaka droppet på kvällen om jag inte fick i mig tillräckligt med vätska. Jag klarade mig och slapp droppet :) På måndagen så fick jag flyta fritt :) Dvs dricka saft, vatten, nyponsoppa, varmakoppen med mera.. På tisdagen fick jag en halv hård smörgås med skinka på. FY FAAAAN va gott det va och jäklar va jag tuggade ;) Till lunch vart det en halv köttfärs crepés och några kokta mini morötter. Den där lilla portionen som jag tidigare klagat över, den portionen åt jag inte ens upp. Jag va så mätt :) Det gick bra att dricka och äta. Till middagen blev det potatis och kokt lax. Och efter det fick jag åka hem. DÅ tyckte jag att det va för tidigt. Jag kom ju inte i och ur sängen själv. Va tvungen att få hjälp varje gång. Hur skulle det gå hemma? Ska Kevin behöva leka sjuksköterska? NU när jag är hemma så tycker jag väl fortfarande att det va för tidigt att åka hem men det gick bra. Hur klarade jag mig? Jo genom min älskade lillebror Daniel och hans fantastiksa hjälp ♥. Han följde med mig hem och va hos mig i 2 dagar för att hjälpa mig, dag och natt. Det va självklart för honom och jag är så tacksam över att ha en lillebror och en lillebror som just DANIEL. På onsdagen kom Kevin hem. Det va underbart att kunna ta emot honom och kram honom. Hade saknat honom så mycket. Kevin va upp till mig på sjukhuset 2 gånger, men sen bad jag Anders att inte ta honom dit mer. Det va för jobbigt för Kevin att se mig ligga där. Han grät massor och det vill jag inte att han skulle behöva. På hans besök så bet jag mig i tungan för att inte visa hur ont jag hade, men barn kan man inte lura. Han såg min smärta.. Jag hade många besök på sjukan.. Tack alla ni som kom ♥♥.. På torsdagen kom Anders hit. Han hade tagit ledigt på fredagen för att hjälpa mig. Fina Anders ♥ Helgen ahr gått bra men det har vart svårt att sova då jag haft ont :/ Men det har gått bra.. Nu är min efterlängtade op gjord och jag ångrar ingenting. Är så glad och lycklig. Sen jag jag började med mina shaker och vägde mig 1:a gången så har jag gått ner 14 kg :) Så stolt över det.. Mer ska det bli.. Får lite ont ibland när jag ätit men då har jag ätit för fort.. TUGGA TUGGA och SAKTA SAKTA.. Under min tid på sjukhus så har Kevin vart med Anders men också hos Anna och Gunnar ♥ Vilka pärlor.. Jag vill tacka så många, några kommer här..

Min älskade Kevin och min familj ♥♥ Utan er, ingen Maria.. Anders, min fina Anders ♥ Du ställer alltid upp för oss och utan din hjälp denna gång så vet jag inte om min op hade blivit av. Eva och Bengt♥ Ni är så fina med Ludde och jag ser att han trivs så bra hos er. Tack tack tack för er stora hjälp, inte bara denna gång.. Anna och Gunnar ♥ Att ha er i vårt liv är så underbart. Kommer aldrig kunnat tacka er tillräckligt för vad ni gjort för mig och Kevin. Ni har för alltid en stor plats i mitt hjärta. Mina vänner Sanna och Åsa ♥ Er kärlek, era ord och ert sätt att stötta mig har betytt oerhört mycket. Jag är så lycklig över att ha er i mitt liv, tack ♥ Personalen på avd ♥ Dom har gjort ett jätte fint jobb och dom har fått stått ut med mitt gnäll ;) Jätte fin personal ♥ Och tack till Johanna min rumskamrat och alla tjejerna från infogruppen, tack ♥ Ett extra tack till min lillebror Daniel. Kommer aldrig att glömma hur du ställde upp för mig när jag behövde det som mest.. Älskar dig ♥ För er som jag inte nämnt så är ni inte bortglömda ♥♥ Nu vet ni vad som har hänt och lite till.. Nu börjar mitt nya liv och jag kommer att ta med er på den resan.. ♥

TACK ÄVEN: Ni som skrivit på facebook, ni är så underbara ♥